Jag gillar hallen mer och mer. Nu när innerdörren och mellanväggen är borta får man en härlig vy åt båda hållen. Här står jag i trappan och det är ytterdörren man ser. Inte helt tät... Det är originaldörren så den måste ju sitta kvar. De har satt på masonitskivor på insidan (får jag väl ta bort sen nån gång...) men utifrån ser den ut som den ska. Jag ska ha en ytterdörr till utanför, en isolerad som ska öppnas utåt. Den får man måttbeställa från ett snickeri... Pengarna fortsätter att rulla men det som måste göras måste göras. Jag får ändå väldigt mycket hus för pengarna. Tänker ibland på de nybyggda pastellfärgade villorna man åker förbi på vägen till stan. De har kostat flera miljoner och de kan ändå aldrig komma i närheten av att bli varken så gediget byggda eller så speciella som mitt hus. Tur är det ju att jag känner så... annars hade jag nog inte orkat igenom det här projektet...

I Johans rum har jag ännu inte gjort sista strykningen. Det tog stopp för jag vill ju ha dit en taklist och snickarna säger att det går inte för det är snedtak. Men sedan kom de på att det finns nog hålkälslister som är sågade med den vinkeln, de skulle kolla upp det. De tänker göra listerna själva men kan inte göra sådana vinklar.. Så nu tog det stopp ett tag. Om jag inte kan få någon list så måste jag försöka snygga till den trasiga tretexskivan på något annat sätt, den blev skadad när jag tog bort pappen eftersom pappen satt fast innanför skivorna. Och det måste jag i så fall göra innan jag målar sista väggstrykningen.

Hålkälslist skulle annars passa utmärkt, jag visste inte förut vad det var för något men nu vet jag att det är en sådan list som finns i hallen och där är inget ändrat så det är ju den ursprungliga.

Jag hade ju nästan förväntat mig ett mirakel av experimentet med tapetklistret. Typ att klistret skulle torka och då skulle färgen dras loss och krulla ihop sig och alltihop skulle lossna i stora sjok om man bara petade lite på det... Riktigt så blev det nu inte. Ändå gör tapetklistret nytta, särskilt där jag var riktigt generös. Men man får skrapa med spackeln, och ganska försiktigt eftersom pappen blir lite mjuk och ömtålig. Där det går som bäst lossar det i remsor ungefär som när man skär med osthyvel. Jag gissar att hastigheten är ca en kvadratmeter i timmen.... Men resultatet kommer ju (förhoppningsvis) att bli detsamma - färgen kommer att vara borta. Miraklet kommer alltså att ske, bara inte riktigt så snabbt....  

Det gör inget. Idag har jag haft besök av en man som har mätt upp mitt blivande kök och det kommer att bli kanonbra. Om huset någonsin blir färdigt (=beboeligt), om det går att genomföra mina visioner, då kommer det att kännas som ett mirakel hela alltihop. Fast ett långsamt mirakel medan det pågår...

Men jag behöver inte snabba mirakel. De kan istället inträffa där de bättre behövs. Just nu vet jag tillexempel minst två sjuksängar där ett snabbt mirakel är nödvändigt genast meddetsamma.