Tisdagen var en dag full av nöjda människor. På förmiddagen kom mannen som tillsammans med sin fru bjöd emot mig i budgivningen. Då visste jag ju inte vem det var som bjöd emot, men efteråt fick man veta. Jag kände dem sedan tidigare visade det sig, trevligt folk. Han ringde och bad att få köpa några tavlor som han sett vid visningen och som hade ett affektionsvärde för honom eftersom han har barndomsrötter i närheten. Nu var det dags - han fick komma och hämta sina tavlor. Jag gav bara bort dem, vet inte vad de kan vara värda, några hundralappar kanske, men för honom har de ett stort värde. Dock bad jag att så småningom få en fotokopia av den som visar en vy av hela bruksområdet som det såg ut när gruvan var i full drift. Han fick också låna med sig dokumenten jag hittat om gruvarbetarna på bilden och deras familjer, jag misstänkte att det fanns förfäder till honom i de pappren och så var det nog.

Roligt att prata om budgivningen, för mig var det en fruktansvärt ångestfylld tid och tydligen var det likadant för honom. När jag till slut fick veta att jag hade sista budet blev jag egentligen inte glad utan snarast skräckfylld - vad har jag gjort?!! Men sedan efter besiktningen när jag fått ner priset och fått en mer realistisk bild av vad jag verkligen gjort (och förstått att det kan vara en ganska bra affär och inte enbart galenskap) så har jag nästan fått dåligt samvete. För att jag fick mitt hus och de som bjöd emot blev helt utan. Jag tipsade honom att det kanske finns flera hus i området till salu - skulle vara trevligt med sådana grannar.

Samma dag ringde de från sportklubben. Jag hade pratat med dem om att jag kanske kunde skänka möbler till deras årliga sommarauktion. Vi bestämde att de skulle komma och titta på grejerna på eftermiddagen. Trodde jag -  men i den klubben är det lite fart på folket och de kom med släpkärra och vi lastade ut grejer tills jag hade blivit av med allt jag ville ha bort. Tre eller fyra lass blev det. Jätteskönt men ganska omtumlande. Några stolar bar jag in igen men i stort blev det som jag tänkt. Lite skräp är kvar men inte mer än att jag kan ta det i kofferten på bilen till sopstationen. De fick ju en del riktigt fina saker och jag tror att vi var nöjda allihop. Roligt också att få visa dem huset... Efteråt har jag gått i mina tomma rum och vattnat pelargoner. Först nu känns det som att jag börjar erövra huset, att det är mitt.

Nästa steg nu är att jag ska hyra en container för brännbart avfall och börja riva ut plastmattor, vävtapeter och rutten källarinredning. Det kommer att bli jätteroligt men jag är inte redo riktigt än... Nu ska jag ha paus några veckor, rensa lite ogräs och tänka i lugn och ro. Det finns ju lite annat att göra också i livet, hökörning och sånt...