Jag lyckas aldrig hitta den där enkla vägen. Nu har jag tagit bort alla nubb i taket i Eriks rum. Och slipat. Det var klart att måla. Jag skulle bara tvätta av det lite. Bort med slipdamm och hundra år gammal flugskit. Så bra. Men medan jag tvättar råkar jag upptäcka att under den grågröna färgen (som jag tycker mycket om men Erik inte vill ha) så finns en mörkgul. Och att den grågröna gärna låter sig skrapas bort när den är våt. Jaha. Genast sätter jag igång att skrapa. Inte för att jag tror att det inte går att måla taket vitt som det är. Utan bara för att. För att det en gång var gult. Jag vet att den grågröna kom dit före 1930 för den fanns innan man tog bort den gamla spiskupan. Så någon gång kanske på 1870-talet var taket gult. Och jag tänkte att det kan vara kul att se hur det då såg ut...

Så nu står jag här och skrapar bort hundra år gammal flugskit från ett tak i en övergiven gruvby. Medan mina syskon åker skidor i italienska alperna, frotterar sig med rockstjärnor i Senegal eller lägger sista handen vid sin senaste skiva.

Jag vet. Man bestämmer själv hur livet ska se ut. Åtminstone vi som har möjlighet, här i den rika delen av världen. Men varför bestämmer jag så konstigt?

Dessutom har jag inte tid med detta. Jag ska ju ha tjejträff igen. Hade tänkt att rummet skulle vara användbart tills dess. Ha! Tji fick jag!