Plötsligt händer det!

Att bo i en nedlagd gruvby är lite speciellt. Man känner historiens vingslag. Då och då kommer det någon och vill gärna komma in i huset och titta. Och berättar historier från sin barndom, från sin mammas barndom eller från farmors barndom… Jag tycker det är både roligt och spännande. Huset har varit med om så mycket. Det blir en särskilt generös stämning i sådana hus och jag känner att jag är välkommen att leva mitt liv här, som ett liv av alla liv som har levats mellan dessa väggar. Huset är mitt just nu, men bara en tid, jag förvaltar ett kulturarv och ansvarar för att vårda det varsamt. Det har inte alltid vårdats varsamt, det viktiga kulturarv som Bersbo gruvsamhälle är för Åtvidaberg har försummats grovt. Mycket av byn har redan försvunnit, 9 hus är kvar av ursprungligen 17. De flesta av de övriga byggnaderna från gruvtiden har rivits eller flyttats. Kvar är två gruvlavar. Storlaven som är renoverad. Och den Adelswärdska laven, arkitektritad av Carl Westman och säreget vacker, som står och förfaller en bit in i skogen.

Emellanåt har jag blivit frustrerad av detta, men jag har accepterat det och känt mig rätt nöjd med att åtminstone ha räddat ett av husen från hussvamp, förruttnelse och rivningsdöd. Och så blir vi en dag kallade på möte på turistbyrån i Åtvidaberg, vi som bor här. Plötsligt har kommunen fått upp ögonen för att här finns en bortglömd pärla. Plötsligt får de för sig att Bersbo ska räddas och bli en turistmagnet. Men kommunen behöver en förening som ska söka pengar och driva hela projektet. Så vi bildade snällt en förening och jag blev styrelseledamot och nu efter några dagar börjar jag bli superengagerad. Full av idéer och visioner. Och tänk om det skulle gå att rädda den Adelswärdska laven, det vore fantastiskt. Utmaningarna är stora.. För det första står tornet i en brant bergssluttning, för det andra är det ett 414 m djupt hål istället för golv…. Och i toppen finns en mekanisk hissanordning med stora järnhjul som måste pillas ner innan de ramlar ner i underjorden och är borta för evigt.

Mycket är det som är tragiskt med att ett sånt här projekt inte dragits igång för längesedan. Men det mest tragiska tycker jag är att det händer nu, mindre än en månad efter att Bertil Ahlström begravdes. Tänk om han hade fått vara med i arbetet med att renovera laven. Han hade varit ovärderlig. Och han hade älskat det. Här finns utmaningar att grunna på. Svåra problem som kräver lösningar, lösningar som kräver insikt om de väldiga krafter som är inbyggda i strukturen, lösningar som kräver en materialkännedom som bara en timmerman som Bertil kan ha. Här finns byggnadsteknik att imponeras av, och Bertil skulle ha förstått finesserna och förstått att utnyttja dem. Jag kan inte förlika mig med detta. Han fattas oss alla hela tiden, han var en man som bar så mycket, han var så trygg och bar alla våra problem. Det kan vi lära oss att göra själva, vi kan leva vidare utan honom för att vi måste. Men i detta projektet hade han varit så ännu mycket mer, han hade behövt all sin kunskap och samlade erfarenhet och han skulle ha uträttat ett storverk för sin hembygd. Ett storverk som hade fått vingar och spridit sig över världen. Kanske går det att göra utan Bertil. Men det blir inte detsamma.