Dags att förbereda sig för vintern. Veden är under tak, hönsen har vant sig vid sin "köldridå". Och jag har äntligen hängt upp min ytterdörr. Den är målad i engelsk röd, järnoxid. Ganska mörkt blev det, men jag tror det kommer att bli riktigt snyggt den dagen när jag har målat fönstren i samma färg. När nu den dagen kommer.... Med den takten jag numera håller i mitt renoveringsarbete så kommer den dagen inte än på många år...

Den ser lite flammig ut på bilden. Det var väldigt varmt när jag målade första strykningen, och sedan regnade det på natten. Det blev fult och jag fick slipa ner rätt ordentligt, sedan tog jag in dörrarna och målade sista strykningen inomhus. Men i verkligheten är den inte så flammig så man tänker på det. Och färgen har inte riktigt härdat färdigt ännu, den mattas lite vartefter tror jag. I värsta fall får jag väl göra en strykning till, på plats, nästa sommar.

Nu har vår förening haft besök av en man som är expert på byggnadsvård av gamla industribyggnader i trä, kvarnar och sånt. Han har undersökt vår lave och det verkar som om den går att rädda. Nu gäller det att dra igång ett intensivt arbete med att ragga sponsorer och söka bidrag.

Vi har åtminstone många underbara visioner om vad vi ska kunna göra i laven när den väl är restaurerad....

Men först ska det bytas fötter på stockar med 60 cm diameter....och byta ut tusen och åter tusen träspånor på hela fasaden... och fixa en botten så att ingen ramlar ner...

Äntligen har jag återigen kommit till en punkt i livet där det är dags att skaffa höns. Jag har beställt Kindahöns, genbankshöns av en utrotningshotad lantras. De verkar jättefina och lugna och ruvningsbenägna. Det där sista med ruvningen är viktigt eftersom ungdomarna som bor i mitt hus tycker att det skulle vara så gulligt med kycklingar.

Det var mycket funderande på var hönshuset ska vara. Jag bestämde mig för dasslängan. Det är bättre golv där än i förrådslängan, och det kanske är skönt om hönsen kommer en liten bit ifrån huset så kanske några blomrabatter får vara ifred. Visserligen älskar jag höns som ligger och solar lite nergosade i jorden utmed husväggen, men det är trevligt med blommor också :). Att stänga in dem i en hönsgård vill jag helst slippa. Bara om räven äter upp dem allihop vill jag ha dem instängda. Men skulle det hända så har jag ju inte längre några höns att stänga in....

Det var mycket jobb bara att röja ur all bråte i det utrymmet där hönsen ska vara. Vi hittade harv och årder för häst. Tror inte Bella klarar sånt dock... Och ett helt tegeltak. Jag lyckades klämma in alltihop i förråden. Och så ska man isolera så inte hönsen fryser ihjäl. Det var gles panel och hela skjulet är slarvbyggt, delvis av gamla dörrar från ett annat äldre skjul gissar jag. Så jag började med att täta alltihop med wellpapp. En häftpistol fick jag köpa, men jag bestämde då att jag skulle bygga resten av mitt hönshus utan investeringar. Spillvirke av olika slag finns det ju gott om, och flera packar med isolering i garaget. Och massor med olika masonitbitar överallt. Så jag har reglat upp så gott det gick med olika brädlappar och läkt. Och isolerat och lappat med masonit. Inte blev det snyggt, men åtminstone välisolerat och kanske när jag målar att det kan bli OK. Tror inte hönsen bryr sig om det estetiska. Nu är det äntligen dags att måla väggarna och sedan ska jag bygga värpreden och montera sittpinnar.

Det är ju ingen stor brådska med att hämta hönsen. Vi har fått ett utbrott av Newcastle Disease här i länet och jag har varit inblandad i provtagningar. Jag försökte hålla en extremt hög nivå på hygienen och tror faktiskt inte jag fick med mig någon smitta hem, men en viss karenstid skadar säkert inte.

Det händer ju inte så mycket i mitt hus nuförtiden. Därav den låga aktiviteten på bloggen. Naturligtvis finns det oändligt mycket kvar att göra, det kommer helt enkelt aldrig att bli färdigt, men huset är fullt njutbart och då har det fått vara så. Vi behövde en tid att vila i nuet, att bli inbodda, att hinna ikapp med livet. (inte för att vi har lyckats med det, det händer så mycket hela tiden, man hinner nog aldrig ikapp....).

Två rum är än så länge helt orörda, det som ska bli Eriks rum och det som ska bli mitt arbetsrum. Erik ska själv få göra iordning sitt rum så att det blir som han vill ha det. Där har det fastnat. Han har inte vetat riktigt och när han har frågat mig så har jag sagt "var rädd om takpappen, den är ju fin" och han ville nog egentligen ta fram brädtaket. Rummet skulle behövas, vi är ju många som bor i huset, och det har varit lite frustrerande att inget har hänt i Eriks rum. Jag har saknat ett arbetsrum också. Plötsligt kände vi allihop att det var dags att ta tag i detta. Jag åkte och hämtade hem mitt skrivbord från gården och gjorde iordning en arbetshörna i mitt sovrum. Och killarna satte igång att riva ner pappen i taket i Eriks rum.

Fram kom en överraskning. Inte den vita limfärg vi hade väntat oss utan ett helt annorlunda tak. Jag är hänförd, tycker det är otroligt vackert. Erik vet nog inte ännu vad han ska tycka. Men jag hoppas han kommer att vilja ha det kvar. Han vill ju ha mörkt röda väggar så jag tror det skulle kunna bli riktigt bra. Jag tror färgen är en äggoljetempera. Den skiftar i nyanserna på ett helt underbart sätt, tyvärr går det nog inte att fånga på bild. Nyansen är mörkt grågrön...

Jag har inte helt flyttat in i min trädgård ännu. Visst, jag rensar ogräs och klipper gräs. Och jag har flyttat hit de gamla perenner jag tyckte bäst om från min fd svärmors trädgård på gården. Jag kan egentligen inget om blommor men på gården fanns en trädgård som en gång hade varit fin och jag försökte lära mig att sköta den så gott jag kunde. Jag älskar gamla perenner.

  Löjtnanshjärta, toppklocka, pärlhyacint, kejsarlilja och den där orange dagliljan som blommar sent och är så vacker har jag tagit hit och det har lyckats. Hon som bodde här före mig var trädgårdsintresserad och här fanns redan massor av härliga blommor, den märkliga mörkt vinröda irisen t ex. I år kommer det massor av digitalis överallt, de är ju fantastiskt vackra och dessutom slipper de bli uppätna av hjortarna!

Men det är också många luckor i rabatterna. Ikväll var jag besökare i ett torp med en helt fantastisk trädgård. Hon som äger och sköter och har förmånen att njuta av den trädgården varje dag fick en gång lökar från den fina tigerliljan vi hade på gården. Den har helt gått ut sig på gården nu, kvävd av ogräs, när ingen längre sköter den trädgården. Torpägaren har ofta bett att jag skulle komma och hämta lökar från den liljan, hon vill att jag ska ha den här i Bersbo. Så ikväll blev det av att besöka hennes idylliska trädgård för att gräva upp några lökar. Hon satte igång att peka på olika plantor och ville att jag skulle ta med mig allt möjligt. Höstflox, vit och cerise, absolut, det har jag alltid velat ha och jag älskar flox. Det hände något i mig när hon gick där och pekade på sina blommor:  Akebia, löjtnantshjärta, akleja... Jag åkte därifrån med bilen full av hinkar och baljor med blommor, men lökarna till tigerliljan glömde vi, dem får jag hämta senare. Inte förrän jag satt i bilen insåg jag vad det var som hade hänt. Nu har jag trotsat knotten och gått omkring i min trädgård och verkligen ansträngt mig för att hitta den optimala platsen till varje blomma och ge dem alla en bra start i sitt nya hem. Och jag visste att jag gjorde det för att hedra de allra bästa stunderna i mors berg-och-dalbaneliv.

Plötsligt händer det!

Att bo i en nedlagd gruvby är lite speciellt. Man känner historiens vingslag. Då och då kommer det någon och vill gärna komma in i huset och titta. Och berättar historier från sin barndom, från sin mammas barndom eller från farmors barndom… Jag tycker det är både roligt och spännande. Huset har varit med om så mycket. Det blir en särskilt generös stämning i sådana hus och jag känner att jag är välkommen att leva mitt liv här, som ett liv av alla liv som har levats mellan dessa väggar. Huset är mitt just nu, men bara en tid, jag förvaltar ett kulturarv och ansvarar för att vårda det varsamt. Det har inte alltid vårdats varsamt, det viktiga kulturarv som Bersbo gruvsamhälle är för Åtvidaberg har försummats grovt. Mycket av byn har redan försvunnit, 9 hus är kvar av ursprungligen 17. De flesta av de övriga byggnaderna från gruvtiden har rivits eller flyttats. Kvar är två gruvlavar. Storlaven som är renoverad. Och den Adelswärdska laven, arkitektritad av Carl Westman och säreget vacker, som står och förfaller en bit in i skogen.

Emellanåt har jag blivit frustrerad av detta, men jag har accepterat det och känt mig rätt nöjd med att åtminstone ha räddat ett av husen från hussvamp, förruttnelse och rivningsdöd. Och så blir vi en dag kallade på möte på turistbyrån i Åtvidaberg, vi som bor här. Plötsligt har kommunen fått upp ögonen för att här finns en bortglömd pärla. Plötsligt får de för sig att Bersbo ska räddas och bli en turistmagnet. Men kommunen behöver en förening som ska söka pengar och driva hela projektet. Så vi bildade snällt en förening och jag blev styrelseledamot och nu efter några dagar börjar jag bli superengagerad. Full av idéer och visioner. Och tänk om det skulle gå att rädda den Adelswärdska laven, det vore fantastiskt. Utmaningarna är stora.. För det första står tornet i en brant bergssluttning, för det andra är det ett 414 m djupt hål istället för golv…. Och i toppen finns en mekanisk hissanordning med stora järnhjul som måste pillas ner innan de ramlar ner i underjorden och är borta för evigt.

Mycket är det som är tragiskt med att ett sånt här projekt inte dragits igång för längesedan. Men det mest tragiska tycker jag är att det händer nu, mindre än en månad efter att Bertil Ahlström begravdes. Tänk om han hade fått vara med i arbetet med att renovera laven. Han hade varit ovärderlig. Och han hade älskat det. Här finns utmaningar att grunna på. Svåra problem som kräver lösningar, lösningar som kräver insikt om de väldiga krafter som är inbyggda i strukturen, lösningar som kräver en materialkännedom som bara en timmerman som Bertil kan ha. Här finns byggnadsteknik att imponeras av, och Bertil skulle ha förstått finesserna och förstått att utnyttja dem. Jag kan inte förlika mig med detta. Han fattas oss alla hela tiden, han var en man som bar så mycket, han var så trygg och bar alla våra problem. Det kan vi lära oss att göra själva, vi kan leva vidare utan honom för att vi måste. Men i detta projektet hade han varit så ännu mycket mer, han hade behövt all sin kunskap och samlade erfarenhet och han skulle ha uträttat ett storverk för sin hembygd. Ett storverk som hade fått vingar och spridit sig över världen. Kanske går det att göra utan Bertil. Men det blir inte detsamma.

Till minne av Bertil Ahlström

Detta mangelbräde fanns i gruvarbetarbostad nr 15 i Bersbo. Jag skänker det till Björsäters hembygdsförening för att hedra minnet av Bertil Ahlström och tacka honom för hans stora engagemang i att leda arbetet med renoveringen av det huset.

Bersbo 2014-05-02

Har man följt min blogg så figurerar här och där en pensionerad byggmästare. Utan honom hade jag inte haft något hus. När budgivningen var klar och jag tog dit en besiktningsman och fick klart för mig att källaren var full med hussvamp, då gick köpet tillbaka. Jag ringde Ahlström och förklarade läget (det var så man gjorde i Björsäter när man fick ett problem) och han kom och gjorde en grundlig undersökning av huset. Vi borrade i syllar och knackade i takbjälkar och var inne i alla kattvindar. Det var då vi hittade en samling gamla bruksföremål. Jag lovade honom där och då att om jag köpte huset så skulle jag skänka till hembygdsföreningen. Smedstorpet var inte alls färdigt då, men det fanns ett behov av bruksföremål så småningom.

När han hade undersökt färdigt så sa han att han tyckte att jag kunde köpa huset för det lägre priset som då var aktuellt "om det är det du vill". Det går att göra i ordning, sa han, men kanske går det till mer än de sänker priset, man kan inte veta hur stor skadan är förrän man har rivit upp golvet, och det kommer att ta två år innan du har det beboeligt. Och jag frågade honom om det gick att göra badrum i förråden under murstocken. "Ja" sa han och såg sig om därinne, med händerna på ryggen på sitt karakteristiska vis "här går det att tillskapa ett badrum".

Jag litade på honom, som alltid, pålitligare och kunnigare karl har aldrig funnits. Och jag köpte. Han sa också vilken byggfirma jag skule anlita "för dem har jag bra kontakt med". I källaren slog han ut med armen "allt det här måste bort" och jag satte igång med att riva mögligt virke som varit väggar och hyllor i alla familjernas potatisförråd. Sedan satte arbetet igång och det var nog Bertil som var inblandad i att Baroniet rev den gamla lagårn just då (den skulle rivas sedan länge) och fixade så jag fick bjälkarna från den ner till mitt hus. Och han var med hela vägen, såg till att bjälkarna blev bytta enligt konstens alla regler med riktiga skarvar. Han förstod precis att jag inte ville ha isolering med mineralull och han fixade linull från Finland. Och han förstod att jag ville ha golv med riktiga plankor och skaffade norrländsk furu till bra pris. Och han såg hur fantastiskt badrummet skulle bli och han sa "det här blir ett rum för rekreation, här får du inte ha någon tvättmaskin". Så det har jag inte, den har jag klämt in på lilla toan under trappen. Och det var han som pekade mitt på golvet och sa "här kan du ha en köksö" och vips var hela problemet med det utspridda köket löst.

Jag skulle kunna skriva i timmar om alla gånger i mitt liv han var fantastisk: hur han räddade nödsituationer (som när Erik 5 år på jakt efter kattungar på logen hade hittat pådraget till höhissen och kört åt fel håll och slitit ner vajern utmed hela väggen två dagar innan höet var torrt). Hur han löste omöjliga problem (hur skulle fodervagnen ta sig igenom svängen där ingen plats fanns? några timmar med tumstocken, några krumelurer på ett papper, en natts grubblande, sedan visste han och byggde och det gick, fodervagnen svänger med centimetrar tillgodo på varje sida). Hur han gjorde fenomenala gjutningar (när firman kom och ställde ut de färdiga elementen till gödselbrunnen hade de räknat med två dagars arbete - det var klart på några timmar, plattan var perfekt gjuten) (när han räknade ut betongåtgången till lagårdsutbyggnaden fick han en skottkärra kvar när det var färdiggjutet, den lastade han på flaket till sin pickup och körde iväg till en trappa han hade lovat att laga). Hur han aldrig tummade på sin heder och fuskade utan alltid gjorde allt så som det bäst borde göras.

Men det mest fantastiska just för mig var ju att han hjälpte mig så otroligt mycket med mitt hus. Och det tog två år, nästan på dagen faktiskt, just som han sa. Nu är jag där, nu bor jag i mitt fantastiska hus och jag är lycklig varje dag för att det blev verklighet. Utan Ahlström hade det aldrig blivit varken så här färdigt eller så här bra.

Jag är glad att jag hann tacka honom en del i alla fall. Han var här på bjälklagsfest och vi skrattade så vi kiknade när han berättade hur han brukar googla. Med spade. Ibland kunde han hitta just vad han letade efter! Jag var hos honom med en hel del gamla bruksföremål som jag skänkte till hembygdsgården, ostform, laggträ, okträ osv. Mangelbrädan är från 1700-talet och jag ville inte ge bort den då. Men nu ville jag ge något som känns lite extra och då blir det den jag skänker till hembygdsföreningen till Bertil Ahlströms minne. "Det var klämmigt av dig" skulle han ha sagt.

Jag skriver det här inlägget i förväg men postar det så att det kommer ut på bloggen när begravningen är över. Jag är enormt tacksam att jag hade förmånen att lära känna och få hjälp av Bertil Ahlström. Jag önskar att han hade fått vara med oss ännu en tid, han hade så mycket kvar att lära ut, alla de kunskaper och erfarenheter han tar med sig i graven är nu förlorade för oss alla. Jag hade velat att han hade fått några år att njuta frukten av allt hårt arbete, åka runt och vara konsult och få betalt för att berätta för folk hur de ska göra istället för att själv slita ont i alla väder som han gjorde större delen av sitt liv. Hans storhet var sådan att han hade kunnat ha hela världen som sitt arbetsfält, men han blev hembygden trogen och det var nog egentligen ett val han gjorde. Jag och många med mig är otroligt tacksamma för det valet. Vi kan hedra hans minne genom att respektera det välgjorda, respektera medmänniskorna och hjälpa där vi behövs även om det är obekvämt ibland.

Ett stort tack till Eivor som lät oss alla vara med och få ta del av Bertils storhet och stora godhet.

Min nya ytterdör är nu monterad och användbar! Den är bara grundmålad och nu gäller det att fundera på färgen. Mörkt gulockra som originaldörren, eller järnoxid som fönstren. Lutar åt det röda men jag ska provmåla lite och pröva hur det känns. Att montera lås och handtag var inte busenkelt, de har sina knep de där låstillverkarna, men nu funkar det :). Nu kan vi öppna dörren både inifrån och utifrån, och låsa tillochmed! Nya tider! Dörren är isolerad och jag hoppas det kommer att ha en gynnsam effekt på elräkningarna nästa vinter....

Den gamla originaldörren sitter kvar innanför. Det var Bertil Ahlström som sa att vi skulle kunna göra så här, sätta en dörr till utanför, och han hade rätt som alltid, det gick precis. Bertil är inte med oss längre. Jag tänder ett ljus för honom varje kväll nu och tackar honom för att han var en sådan stöttepelare. Jag har kommit på hur jag ska hedra honom vid begravningen med en gåva till hembygdsföreningen från mitt hus, kommer att skriva om det i nästa inlägg.